Linda & lilla Tyra

Dagen började med att vi fick tid redan idag för Zazzie's blodprov. Ju snabbare desto bättre tyckte vi! Jag kände att förkylningen tagit ett steg åt rätt håll och jag kände mig mer pigg idag vilket jag tyckte va skönt då jag förberedde mig på det värsta gällande proven på Z.

Väl inne på djursjukhuset va det jättemånga hundar i vänterummet men Zazzie va så duktig och la sig i mitt knä och va avslappnad. Hon fick beröm av sköterskan också för sitt lugn mot hundarna. Duktig tös ;) När proverna skulle tas så tyckte jag att det va jättejobbigt. Hon jamade och klättrade upp på mig så fort hon fick chansen. Hon ville inte bli stucken och hon skrek till så det gjorde verkligen ont i mig att behöva tvinga henne genom det, även om det är för hennes bästa. Jag grät och berättade för henne va duktig hon va och att hon skulle få något gott för att hon va så duktig! Ja, de va som om jag höll i min egna lilla bebis, men det gjorde jag också iofs. För Zazzie och Kitty är mina och mammas bebisar! Tillslut iaf efter lite stick i båda armarna fick de det blodet de behövde och Z fick lite bandage där de stuckit henne. Nu fick hon äntligen komma upp på min arm igen, precis som en bebis! :) Än en gång blev jag stolt över henne, samtidigt som det gjorde så ont i mig över att veta att hon va så rädd. Märktes på henne att hon va jätterädd efter att de stuckit henne. Så nu när hon ska in på operation lär jag väl böla mer igen eftersom hon ska sövas ner osv. Jag hoppas verkligen allt kommer gå bra. Zazzie är inte klar i detta livet än. Hon måste bli bra! Så samtalet om provsvaren var ett mycket positivt samtal och ett steg i rätt riktning :)

Dagen bjöd inte på så mycket solsken från himlen, men destomer solsken i hjärtat. Denna dagen har kommit med bra besked och fina ord. Det va precis vad vi behövde! Imorgon är en ny dag och det betyder nya tag. Jag hoppas de ringer imorgon och berättar när Zazzie kan få tid för op. Man vill gärna förbereda sig lite iaf. Men de vill iaf ta henne så snabbt som möjligt för att få det överstökat för allas skull, nu när vi ändå är helt bestämda på att operera henne! Även om jag fortfarande bär en stor sten av rädsla för Z's skull så finns det ett stort hopp, ett hopp jag inte såg i fredags när vi fick beskedet. Jag är rädd, livrädd, att de inte ska kunna göra något, men det finns iaf som sagt ett stort hopp på att hon nu kan få överleva. 

Endel av er kanske tycker att jag tjatar om detta (?), men detta är vår kamp med Zazzie, en kamp om hennes och vårt hopp om att hon ska överleva. Som ni nu borde märkt betyder hon och Kitty otroligt mycket för oss, så därför blir det mycket text om henne och hur det går, för det är de som tynger mitt hjärta mest nu! Jag hoppas ni som tycker detta är mindre kul att läsa om, har förståelse för det.

♥