Slutet på en början..

Vilka dagar, vilken helg.. Dessa extremt jobbiga tyngder man haft på sig och det tunna men ändå stora hopp man bärt har varit fruktansvärt. Jag pratar självklart om allt som hänt min katt Zazzie. Först få höra att utan operation så kommer hon inte överleva, för att sedan få höra att hon kanske inte klarar en operation. Blodprov togs och det visade sig att hon skulle klara det. Jag blev så lycklig men samtidigt fruktansvärt rädd. Att lägga henne på operationsbordet betydde att antingen skulle de gå hur bra som helst eller så skulle det få sitt slut där. Dagen hon opererades va igår och med handen på hjärtat så är det bland den värsta dagen jag någonsin varit med om..

Dagen började med att vi åkte in med henne kl 11.40. Väl på djursjukuset så fick vi höra att hon inte skulle opereras förens kl 16.00 (???). Så ni menar då att jag ska lämna henne helt ensam här i 4 timmar?? Glöm det. Jag satte mig med henne och mamma i en soffa och väntade. Jag klappade henne och hon la sig i mitt knä och va jättego. Jag bara grät och grät och grät.. Det gjorde så jäkla ont att veta att om de är en stor jäkla tumör där inne så kommer detta inte gå, då kommer dom "ta henne ifrån mig" idag.. Jag klarade inte ens av tanken. Efter ett tag åkte mamma och hämtade buren och en filt hemifrån henne. Filten la vi i buren för att få Zazzie att känna sig mer lugn och trygg när hon väl ville lägga sig där inne. Hon tvekade inte så fort filten kom i. Hon gick in och la sig och somnade till att jag klappade henne medans jag sa att hon är en tuff tjej och att hon kommer få komma hem igen. Jag har ett jäkligt svagt hjärta när det gäller sånt här så jag grät och hoppades på att jag inte ljög för henne, att hon skulle få komma med hem.. Fy fan säger ja bara :'(

Efter flera timmars väntan kom de och sa att de va beredda på att ta henne för operation nu. Jag storgrät och sa att hon va en duktig tjej och att hon skulle va stark. (Usch, gråter när jag skriver detta..) När tjejen förklarat va de skulle göra så tog hon henne och gick och då bröt jag ihop totalt. Mamma fick hjälpa mig ut där ifrån. Jag grät så jag inte fick luft. Jag va så rädd att jag aldrig mer skulle få se henne. Vi åkte då hem till mormor och väntade på att de skulle ringa när de va klara för att säga hur de gick med henne. Om de klarat henne eller om de kaske va läge för en spruta så hon fick somna för gott..

Väntan kändes som en evighet när det plötsligt ringde.. Det gick som en hård rysning genom hela kroppen och jag blev till sten. Mamma svarade och gick in i ett rum lite längre bort, men jag kunde fortfarande se henne. Jag hörde "hallå!... okej.. aha okej.. OJJ..." Fan där kom det... ordet "Oj" va inte vad jag ville höra... helvete :'( Jag blev inne i min egen värld och bara satt och stirrade. Helst spänd kunde jag inte röra mig. Tills jag hör henne säga "nej, vi bor på ***. Så det är inte så långt bort. Ah okej... Ah tack... Hejdå" Det enda som ekade i mitt huvud var att jag kommer få hämta Zazzie i en urna. Mamma kom ur från rummet igen och gick mot mig. När hon kom fram sa hon "DET GICK BRA!! HON KLARADE OPERATIONEN!!" Jag la händerna över mitt ansiktet och börjadee störtgrina! Herregud va lycklig jag blev, allt släppte, all spänning, all tyngd, allt sa bara POFF så brast jag ut i tårar ist! GLÄDJETÅRAR!!

Att mamma sa oj i telefonen va för att Zazzies livmoder vägde 930gram, alltså nästan 1 kilo. Den va dessutom vätskefylld så ni kan ju förstå att de va en liten tjockis till katt vi hade, när hon själv inte väger mer än 2,3 kg. Hon är dock väldigt smal nu men hon har ju inte kunnat äta så mycket. Vi fick iaf hämta henne, smått groggy kl 20.00 igår på djursjukhuset och de första jag sa till Zazzie va "Jag är så himla glad att se dig gumman!" Så fick jag henne så jag kramade henne, försiktigt. Bästa stunden!!

Hon är nu hemma och får lite medicin en gång om dagen tillsammans med mat. Hon har en "strut" (vad heter det?) på huvudet för att inte kunna komma åt såret. Hon tar det ganska bra bara att hon inte riktigt kan kontrollera den ännu. Den ska sitta på i 12 dagar nu tills stygnen tas. Jag vet att hon vill tvätta sig, inte just på såret utan på ben och sånt, hon försöker verkligen. Men hon måste ju ha på sig den så hon får klara de. Har varit med henne hela dagen idag och när jag kom till mamma förut så kom hon halvspringnas till mig och gosade massa, även min andra lilla prinsessa Kitty :) Jag blev så jäkla glad när hon kom emot mig så jag knappt orkade hålla tårarna, hehe. Mitt lilla hjärta klarade operationen och nu ska hon bara läka. Hon sover endel men har bra apitet på maten så detta ska inte vara några problem.

Detta va verkligen slutet på en början, bästa början man kunde få!
Jag älskar henne otroligt mycket, hon är familj! ♥


Kort på mig och puppis från april - 10


Kommentarer
Postat av: emma

Så skönt att höra att det gick bra :) jag har aldrig haft djur, eller jo, haha en hamster när jag var mindre och sen en hund när jag var bebis, så jag har aldrig liksom förstått mig på det här. Alltså att man kan känna så starkt för ett djur.



Men samtidigt förstår jag bara mer och mer när jag läser detta inlägg, och jag älskar min mosters mysiga katt (de har två men den ena är bara seg och tråkig och hårar, haha) Doris, hon är en bebis och varje gång jag är hos dom älskar jag att gosa med henne. OCH om något skulle hända henne skulle jag också bli ledsen!



Puss!

2011-03-09 @ 23:53:44
URL: http://emmis.webblogg.se/
Postat av: Seema, Mamma till Elvira och Leon

Skönt att höra att det gick bra för katten ! Måste kännas bra och skönt för dig ! Måste varit en pers förstår jag ! usch, det är hemskt att behöva oroa sig å så ju. mm.. å kan seja, det blir inte enklare när man fått barn ! nej du ;) då oroar man sig ännu mer, för typ allt !



Nej du, nu ska jag sova. Så jag orkar va en bra mamma imorgon, när barnen vaknar si sådär kl 0600, eller 0700 ;)

2011-03-09 @ 23:57:22
Postat av: Nina

Åh så glad jag blir! :)

2011-03-10 @ 08:23:48
Postat av: EvelinaFredin

jag började gråta, både av oro och sen av lycka,

är så himla glad för eran skull, att Zazzie klarade sig och mår bra, och att du slapp genomgå den smärtan som uppstår när djuret försvinner.

är så himla glad för er skull Linda.

2011-03-10 @ 09:28:07
URL: http://www.llllsls.bloggplatsen.se
Postat av: Anonym

:D

2011-03-10 @ 13:16:35
Postat av: Emmet

Skönt att hon klarade operationen! (:

2011-03-10 @ 20:13:53
URL: http://etalvis.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0